Metalldetektor

Den här helgen har varit lite längre än vanligt, då det i fredags var Lettlands nationaldag och följaktligen helg. Torsdagen var också kortad ner till halvdag och slutade redan 14.00. Exakt sex minuter tidigare avslutade jag min redovisning i en kurs i ekonomi, som för övrigt också gick fint.
Den här långhelgen har, som så många andra helger firats i Alises föräldrahem, fast denna gång med flagghissning, samt tittande på dokumentärer med David Attenborough.
I söndags bestämde vi oss dock för att vi skulle prova familjens nyligen lagade metalldetektor, och gav oss ut till lovande platser- närmare bestämt de gamla skyttevärn från andra världskriget som ligger överallt omkring.

Playing with metal detector

Att gå med metalldetektor är till skillnad mot i Sverige, fullständigt lagligt i Lettland. Det vill säga, så länge du har markägarens tillstånd och inte gräver på forntida gravplatser, i borgar eller liknande. Att leta efter "skrot" från första och andra världskriget finns ingen invändning mot; det finns dessutom väldiga mängder av det, då fronten under båda krigen gick tvärs över landet.

A.. bottlecap!

Dagens första fynd blev.. en kapsyl. När jag var liten samlade jag på kapsyler, och hade blivit glad att hitta den, men vi beslutade oss för att återbegrava den efter slutförd undersökning. Efter detta hittade vi i rask takt litet taggtråd, en spik, ett mindre rör från en traktor samt något som såg ut att ha varit grillad kyckling i aluminiumfolie för något decennium sedan.

Precis då vi började frysa om fötterna och funderade på att gå hem gav detektorn hoppade till "oädla metaller" och gav till ett rejält tjut! Den här gången var det något stort förstod vi direkt. Vi grävde försiktigt, visserligen hade vi fått veta att blindgångare och annat efter femtio år inte utlöstes med mindre än att man drämde en spade i dem, men å andra sidan var drämmande av spadar i marken precis det vi höll på med..

Something for a tent?

Det visade sig dock snabbt vara helt ofarligt. Drygt ett dussin ganska grova pikar; vår gissning är att det är vad som är kvar av en påse tältpinnar, modell större. Mer fascinerande saker har ju dykt upp  i dom här markerna tidigare; Alises far visade t.ex ett par magasin han hittat, men det var ändå kul att hitta tältpinnarna.

..something?

På samma tema, prylen ovan dök upp då grannens traktor plöjde tidigare i höst. Är det någon som har en aning om vad det kan vara? Den är ungefär halvmetern lång och ser likadan ut i båda ändarna. Någon form av kärl?

12 den tolfte, november

Vad gör man på Lacplesa Diena (Lettisk helgdag, betyder ungefär "Björndräpar-dagen") i Lettland om man inte tänder ljus vid monument? Jo, man ger sig ut och geocachar, och tar återigen tolv bilder den tolfte! Bilderna kommer mestadels från staden Cesis.

Fick en idé till fantasifullt SWAG här!

Hmm, trädet där borta ser intressant ut..

"Guys, I.. uh, just need to go look at that tree.. or.. something.."

"Behind stone.."

Ingen tvekan, det var rätt ställe!

Tack för att ni distraherade folket, svanar!

Skorstenarna ser litet svajiga ut..

Sen blev det litet Nightcaching också

En av fördelarna med mörker är att man ostört kan krypa in under en bro utan att någon undrar..

..och leta fram en ordentligt gjord låda!

Såja! Cachandet avslutat för dagen!

Salaspils i bilder

Nu är det snart helg igen, men förra helgen var vi några som ville se en lite mindre stad i närheten; Salaspils. Jag ville göra något annat än att plugga inför min redovisning, och det skulle finna litet cachar i närheten, så jag hängde på. Då jag för en gångs skull tog en del bilder berättar jag med dem den här gången.

Den grandiosa järnvägsstationen i Darzini. Det närmaste stoppet om man vill till det forna koncentrationslägret i Salaspils.

Vid monumentet över koncentrationslägret har det blivit en tradition att folk istället för blommor lämnar leksaker, och då främst där barnens baracker stod.

Statyer i motljus, de är över tio meter höga.

Efter en lång stunds vandrande på små vägar som min gps inte ville erkänna fanns, lyckades vi tillslut irra oss fram till Salaspils stad, och ytterligare ett sovjetiskt betongmonument.

I Salaspils finns det även en botanisk trädgård. Det var kanske lite fel årstid att besöka den, men en del växter fanns det fortfarande att titta på.

De gammaltroendes kyrka

Idag fick jag möjligheten att besöka en av de Gammaltroendes kyrkor i Riga. För de som inte hört talas om de Gammaltroende (старове́ры Starvovery) innan, så är det ett utbrytarsamfund från den rysk-ortodoxa kyrkan. Det här samfundet är betydligt mindre välkomnande för icke-troende än de andra religiösa grupperna i Lettland, men en medlem av församlingen är en före detta professor i filosofi och religion som glatt guidade runt oss i kyrkan.
 De Gammaltroende håller styvt på gamla traditioner, bland annat är det otänkbart att en kvinna som är barhuvad eller har byxor istället för kjol skulle få komma in i kyrkan, så tjejerna i gruppen hade förberett sig för detta. Det finns huvuddukar att låna, men tyvärr är det precis lika otänkbart att fotografera inne i kyrkan, något som jag gärna hade gjort annars. Istället får jag beskriva kyrkan efter bästa förmåga.
Kyrkan ligger ute i Maskavas Forstadt, ett ryskdominerat område i Riga. Anledningen till att de Gammaltroende finns i Lettland beror för övrigt på de förföljelser de utsattes för direkt efter brytningen med den rysk-ortodoxa kyrkan år 1666, många gammaltroende valde att fly till de mer avlägsna delarna av det ryska imperiet; till exempel Baltikum. Lettland har idag cirka 90.000 Gammaltroende, de flesta i Riga och den sydöstra regionen Latgalen. Det dröjde ända till 1971 innan den ortodoxa kyrkan officiellt hävde bannlysningen av de Gammaltroende.
 Inne i den stora bönesalen var luften tung av rökelse. Elektriskt ljus får inte förekomma i bönesalen (fanns dock i resten av kyrkan), så det enda ljus som fanns tillgängligt för oss var solljuset som lyste in genom fönstren, turligt nog var det ganska soligt idag. Under gudstjänster används naturligtvis levande ljus. Själva rummet var uppdelat med en mellanvägg i männens och kvinnornas avdelningar, denna vägg och alla övriga väggar var täckta av ikoner i trä och silver, en del av dem flera hundra är gamla. Bänkar förekommer inte, men kuddar för knäna finns, då en av de Gammaltroendes böner utförs knästående.
I ett mindre kapell som vi fick komma in i därnäst, fanns det kärl för dop. Det fanns flera olika storlekar, då de gammaltroende sänker ned hela kroppen tre gånger vid dopet, ett för spädbarn, ett för tonåringar och ett för vuxna (det sista försett med en trappstege).
Vår "guide" berättade även att församlingen har ett bibliotek med handskrivna böcker, skrivna på gammalslaviska, Rysslands kyrkospråk.
Det var väldigt intressant att få en chans att se detta ganska slutna trossamfund från insidan.