De gammaltroendes kyrka

Idag fick jag möjligheten att besöka en av de Gammaltroendes kyrkor i Riga. För de som inte hört talas om de Gammaltroende (старове́ры Starvovery) innan, så är det ett utbrytarsamfund från den rysk-ortodoxa kyrkan. Det här samfundet är betydligt mindre välkomnande för icke-troende än de andra religiösa grupperna i Lettland, men en medlem av församlingen är en före detta professor i filosofi och religion som glatt guidade runt oss i kyrkan.
 De Gammaltroende håller styvt på gamla traditioner, bland annat är det otänkbart att en kvinna som är barhuvad eller har byxor istället för kjol skulle få komma in i kyrkan, så tjejerna i gruppen hade förberett sig för detta. Det finns huvuddukar att låna, men tyvärr är det precis lika otänkbart att fotografera inne i kyrkan, något som jag gärna hade gjort annars. Istället får jag beskriva kyrkan efter bästa förmåga.
Kyrkan ligger ute i Maskavas Forstadt, ett ryskdominerat område i Riga. Anledningen till att de Gammaltroende finns i Lettland beror för övrigt på de förföljelser de utsattes för direkt efter brytningen med den rysk-ortodoxa kyrkan år 1666, många gammaltroende valde att fly till de mer avlägsna delarna av det ryska imperiet; till exempel Baltikum. Lettland har idag cirka 90.000 Gammaltroende, de flesta i Riga och den sydöstra regionen Latgalen. Det dröjde ända till 1971 innan den ortodoxa kyrkan officiellt hävde bannlysningen av de Gammaltroende.
 Inne i den stora bönesalen var luften tung av rökelse. Elektriskt ljus får inte förekomma i bönesalen (fanns dock i resten av kyrkan), så det enda ljus som fanns tillgängligt för oss var solljuset som lyste in genom fönstren, turligt nog var det ganska soligt idag. Under gudstjänster används naturligtvis levande ljus. Själva rummet var uppdelat med en mellanvägg i männens och kvinnornas avdelningar, denna vägg och alla övriga väggar var täckta av ikoner i trä och silver, en del av dem flera hundra är gamla. Bänkar förekommer inte, men kuddar för knäna finns, då en av de Gammaltroendes böner utförs knästående.
I ett mindre kapell som vi fick komma in i därnäst, fanns det kärl för dop. Det fanns flera olika storlekar, då de gammaltroende sänker ned hela kroppen tre gånger vid dopet, ett för spädbarn, ett för tonåringar och ett för vuxna (det sista försett med en trappstege).
Vår "guide" berättade även att församlingen har ett bibliotek med handskrivna böcker, skrivna på gammalslaviska, Rysslands kyrkospråk.
Det var väldigt intressant att få en chans att se detta ganska slutna trossamfund från insidan.